Tö’s matte om min specialdressyr

”Sommaren 2007 träffade vi Stefan genom att vi hade samma ras, Kleiner Münsterländer. Som alltid vid sådana möten pratar man likheter och olikheter och var man stött på patrull i sin träning.
Vi fattade omedelbart tycke för Stefans kloka idéer och sunda förhållningssätt till hundar.
Det föll sig därför naturligt att fråga honom om han kunde tänka sig att ta emot vår Tö, som genom sitt lite ”speedade” temperament inte var helt lätt att nå fram till i jakt- eller jaktliknande situationer. Stefan tackade ja till utmaningen att ta emot honom en månad för att se om det gick att jobba med framför allt apporteringen, men även en del fågelarbete. Vi måste tillstå att det inte är helt lätt att tänka sig att lämna bort en av ögonstenarna… Matte var väl därför en smula ängslig innan Tö for…

När han åkte hade vi inga egentliga förväntningar. Bara förhoppningar om att någon skulle kunna hjälpa Tö att få en positiv upplevelse av att apportera! Täta rapporter från Gotland, med bilder och samtal, visade en orolig matte att Tö mådde fin-fint – och hade alldeles FÖR roligt egentligen. (Tänk om han inte skulle vilja komma hem igen?!) Stefan hade lyckats med konststycket att inte bara få honom att hämta och bära fram apporterna. Han hade också gett honom en enorm glädje i att lyckas!

När Tö så småningom kom hem, fick vi till vår glädje och lättnad också se att han visst kom ihåg oss! Nu kunde han visa upp en sällan skådad arbetsglädje och kämparvilja. Stefan var snäll och gick med Tö på ett spår och vattenprov, och nu rusade Tö iväg och för första gången i sitt liv tog han ett pälsvilt (kanin) utan minsta tvekan på provet. En stor seger var vunnen!

Att han dessutom visade sig kunna hejda sig vid fågeluppflog var ännu en viktig milstolpe. Givetvis måste vi jobba vidare på det, men bara vetskapen om att det går, ger en förnyad kraft att fortsätta, och kunna göra det utan de onödigt hårda metoder som en del hundtränare föredrar.
Så sammanfattningsvis är vi mycket glada och nöjda med det arbete Stefan lagt ner på Tö, och på det resultat som ännu sitter i och utvecklas. Hans heta temperament finns givetvis kvar, men nu kan vi i viss mån kanalisera det på apport och spårarbete, vilket gör att han somnar nöjd på kvällarna. Vilket vi också kan göra, när vi ser att hunden mår bra!
Dessutom skall nämnas att det var en stor förmån att få veta att Tö bodde i hemmiljö hos Stefan, utan opersonlig ”hundgårdsförvaring”. Det kändes viktigt eftersom han är en inne- och hemmahund. Dessutom var det en utmärkt social träning för honom med nya hanhundar i sin omgivning.
Kort sagt – en träning som vi verkligen kan rekommendera tack vare Stefans tydliga, men mjuka sätt, såväl mot hundar som oroliga hussar och mattar!”